- Det är lustigt. Många människor blir glada när de ser sin gamla skola. Jag kan verkligen inte säga att jag känner så. Jag mår lätt illa.

Gun Zacharias växte upp på Östermalm i Stockholm. Som judinna bland den tyskvänliga överklassens ungar.

- När jag var åtta år varnade fröken klassen för såna som vi, för vi var som skator. Vi kunde inte se någonting glimma eller glittra utan att ta det. Då blev det fritt fram. Det tog inte lång tid förrän jag hade en ring runt omkring mig, och en tjej, Margarete - dottern till tyska konsuln i Stockholm - böjde mina fingrar bakåt och sa: Böj dig ner, böj dig ner, böj dig ner och säg att du är . nu kommer jag inte ihåg vad hon sa, men en skitig judegris eller nåt sånt. Knak, sa mina fingrar och gick av.

Redan på 30-talet var familjens hem ett ständigt flyktinghärbärge, judar kom dit från Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien. Och flyktingarna berättade vad som hände ute i Europa. När kriget kom visste familjen alltför väl vad som stod på spel.

- Jag är inte uppfostrad till att vara ett offer. Min pappa hade en pistol, och med den tröstade han oss, eller hjälpte oss med att inte bli rädda. För han hade sex skott i den, och kommer de hit . så tar de oss inte levande. Det var vad pappa sa. Och jag kan ibland komma ihåg att jag var mer rädd för pappa än för Hitler.

- Och jag frågade mamma en gång om hon pratat med sina kompisar, om det skulle vara så att tyskarna kom hit. Pappa kanske inte skulle behöva skjuta oss, utan någon skulle kanske kunna gömma oss. Och då sa mamma: Det var aldrig nån som tog upp den diskussionen. Tog du inte upp den själv då? Och då sa hon: Nä, jag tror inte att någon skulle ha gjort det. Och det tror jag stämmer. Åtminstone inte mammas kamrater. Överklasstjejerna från Östermalm.

Gun fick aldrig en chans att glömma sitt judiska ursprung. - Det kunde komma in stövelklädda pojkar på fester där jag var bjuden. Komma fram och peta på mig med ridspö och säga: Är inte du på väg till Madagaskar än? På Madagaskar skulle man samla upp judarna, det var en idé man hade på den tiden. Och det var inte de som gjorde det hela bittert, utan det var nog mest att klasskamraterna inte kastade ut dem, utan det var jag som fick gå.

- Men jag träffade en klasskamrat för något år sedan och vi började prata om hur livet var och hur det hade varit, och när jag då sa hur jag hade upplevt det hela, då blev hon hemskt förgrymmad. Det var väl aldrig någon som diskuterade politik i skolan, sa hon. Och det var väl aldrig någon som tänkte på att du var judinna? Nähä.

Gun ser många likheter mellan 30- och 40-talets Sverige och dagens.

- Och om det är någonting jag skulle vilja säga till våra dagars svartskallar så är det: bli inte offer, låt er inte förskräckas.