Idag var jag på ett arabiskspråkigt äldreboende och där träffade jag en tillsynes jättesöt tant, Nur, som var stenhård när det gäller arabiska! Har man arabiska som modersmål ska man prata arabiska hemma punkt och slut, tycker hon. Svenskan får man på köpet i skolan. Själv har hon levt i Sverige i 36 av sina dryga 80 år, men ändå inte lärt sig så mycket svenska. Hon berättade att hon förstår det mesta, men att hon kunde prata bättre förr, för hon har glömt det mesta av svenskan på ålderns höst. Det har med utbudet av arabiska kanaler att göra, det är liksom på både gott och ont, sa hon. För å ena sidan är det så skönt att förstå allt som sägs och kunna följa med i alla otaliga arabiska och arabiskdubbade såpor – men så blir det ju aldrig att man börjat kolla på de vanliga svenska kanalerna och därför så blir inte svenskan heller bättre.

Hon bor på det arabiskspråkiga äldreboendet av den anledningen, att där kan hon göra sig förstådd på sitt modersmål. Hon berättade att hon tidigare bott på ett annat helt vanligt svenskt äldreboende – där förstod hon vad som sades men ingen förstod henne. Jag frågade henne hur det gick att bo där då, när ingen förstod henne, då sa hon: Jag bara skrattade hela tiden.

Jag tänker att hon måste ha tyckt det var en ganska bisarr upplevelse, att ha folk som tar hand om en som man inte kan kommunicera med.