Pratade precis telefon med min fina man M, han hämtade bilen igår hos bilmeckaren Alvaro som ursprungligen kommer från Paraguay, men som har bott i Sverige i många år.

M sa: Alvaro hälsar.

Jag svarade: Ah va fint.

M: Så märkligt alltså, men han tror att du har pratat spanska med honom, du vet när vi var där sist.

Jag: Va? Haha…

M: Jag försökte förklara för honom att du inte ens kan spanska, men Alvaro bara, jo men jag kommer ihåg henne. Hon hette Naaathja och har son mork hår, och prata so fin espanska.

Alvaro får gärna tro att vi pratade spanska, det är ju ett språk som jag faktiskt har velat lära mig jättelänge. Men det roligaste med detta är att jag ändå tror att jag förstår vad Alvaro menar. Jag har också ibland tyckt att jag har pratat arabiska med någon trots att det faktiska språket vi har använt har varit svenska – för att vissa på något riktigt märkligt sätt lyckas med konststycket att prata arabiska på svenska. Kanske lyckades jag faktiskt prata spanska på sbenska? Eller är det bara som att man med vissa människor får en viss kontakt som känns hemma, och så tror man att det är hemma också rent språkligt?

Har lite panik. Det är så mycket jag vill hinna göra nu, nu, nu! Varför kan man inte samla ihop lite tid som man inte använt till så viktiga saker under andra perioder och sätta in den extra tiden när man behöver mer? Som man kan göra med pengar. Och man säger ju att tid är pengar. Kan någon svara på den?

Alla på redaktionen håller på för fullt att boka resor, spännande människor vi ska träffa och nästa vecka börja vi snart spela in och jag är så nervös! Faktiskt. På riktigt. Dels för att det alltid är så att börja filma ett nytt program – och för att börja min transformation till att börja prata mer arabiska också i jobbet. Jag har ju mest pratat arabiska hemma och utomlands. Det är som att ha ett litet hemligt språk som man nu ska börja dela med så många många fler. Spännande och som sagt, nervöst!