n gång levde här på jorden en ståtlig ung man som hette Gromoboj. Han var rom eller, som man sade förr; zigenare. Och när tiden var inne för honom att gifta sig så gav han sig av ut i världen för att söka sig en hustru.

Länge sökte han. Många städer och byar gick han runt i. Många zigenare träffade han på, men han lyckades ändå inte hitta en enda flicka som han tyckte tillräckligt mycket om.

Men en dag, när han vandrade längs vägen och tyckte att allt kändes hopplöst, så mötte Gromoboj plötsligt en gammal man. Gubben var liten och grå och hans skägg var så långt att det nådde ända ner till midjan.

- Vart är du på väg, min unge vän, frågade gubben Gromoboj.
- Ja, det vet jag inte själv, farfar lille, svarade han. För jag ute och strövar runt i världen och söker efter lyckan. Men jag har ingen vidare tur. Hur mycket jag än försöker så hittar jag inte någon som jag vill gifta mig med.

- Aha, sade gubben. Jag förstår, men lyssna nu bara på mig så ska jag hjälpa dig. Ser du vägen här? Följ den. Och när du kommer in i skogen så kommer du att se ett hus utan fönster, dörrar eller tak. Och när du sen kommer fram till huset, då hör du en flicka som ropar där inifrån "Gromoboj, rädda mig!" Och så är din lycka gjord.

Gromoboj tackade den lille gubben med det långa skägget och vandrade vidare längs vägen. Och han gick och gick och tillslut kom han till skogen. Och där stod verkligen ett hus utan fönster, dörrar och tak, precis som gubben sagt. Och bakom väggen hördes en flickas röst som sade - Gromoboj, rädda mig så, blir jag din! Gå bort till den högra väggen bara och slå där så kommer jag ut till dig!

Genast började Gromoboj banka på husets vägg. Han slog en gång. Han slog två gånger. Och plötsligt föll väggen ner och flickan kom ut. Men när Gromoboj fick se henne blev han nästan tokig av rädsla, så förskräckligt ful tyckte han att hon var. Henne ville Gromoboj då inte ha till hustru. Nej, han ville fly hals över huvud i stället.

- Vad är det med dig? Stopp, spring inte din väg, ropade flickan.

- Hallå, vänta bara tre dagar så kommer du inte att känna igen mig!

Men Gromoboj brydde sig inte om vad flickan sade utan sprang därifrån med händerna för ögonen för att slippa se henne. Då ropade flickan efter honom.
- Fegis! Varför kom du egentligen hit och knackade på om du ändå tänkte springa åt andra hållet, va?

Och sedan gick flickan in i skogen där den var som djupast tills hon fann sin faders boplats. För gubben med det långa skägget, var hennes pappa och han var skogens egen trollkarl.

Hon berättade vad som hade hänt och gubben rynkade på ögonbrynen. Han reste sig genast från sin plats vid lägerelden och gick för att söka rätt på Gromoboj. När han hittade honom efter vägen frågade han:

- Hör du, Gromoboj, varför sprang du din väg? Var det inte du som ville finna lyckan, va? Gromoboj visste inte vad han skulle svara. Gubben fortsatte:
- Men nå väl då, fortsätt din vandring längs den här vägen, så väntar lyckan på dig längre fram.

Gromoboj, han började gå längs den väg som gubben pekat ut. Han gick och gick och så småningom upptäckte han ett vackert träd, en rönn vid vägen. Rönnen lutade sina grenar över honom och viskade:
- Ta mina bär och smaka på dem.
- Nä, det vill jag då rakt inte, svarade Gromoboj. Mitt liv är tillräckligt bittert utan dina bittra bär. Adjö! Och så började han gå längs vägen på nytt.

Och när han gått ett tag så kom han till ett högt äppelträd. Äppelträdet böjde sig över Gromoboj och viskade:
- Plocka min äpplen, och smaka. Men Gromoboj svarade genast:
- Nej tack du. Jag vill inte äta dina äpplen. Mitt liv är faktiskt surt nog som det är. Adjö!

Men då, kom plötsligt gubben med det långa skägget fram bakom äppelträdet:
- Tre chanser har du fått. Tre gånger har jag satt dig på prov och tre gånger har du vägrat att ta emot min dotter. Först när hon var fånge i huset utan fönster, väggar och tak, sen när hon var förvandlad till rönnbärsträdet och nu i gestalt av äppelträdet. Därför ska du nu få lida ett strängt straff, sade gubben och klatschade med sin piska. Genast började det att växa ut päls på Gromobojs armar. Han fick horn på huvudet och svans där bak. Och gubben kastade upp honom längst upp i trädkronorna och där fick han hoppa omkring bland grenarna.

Om det sen gick en lång tid eller kort, det kan göra det samma, men en sak är säker och det är att flickan inte kunde glömma den vackra och ståtlige Gromoboj. Så hon gick till sin far, skogens trollkarl och bad honom att sätta Gromoboj på prov en sista gång.

Knappt hade det mörknat och eldarna tänts i skogstrollkarlens läger förrän zigenarna som bodde där såg hur Gromoboj visade sig högst upp i en grantopp. Han viftade med armarna och skrek. - Tag ned mig från den här granen. Jag orkar inte hålla på och hoppa mellan träden längre! Men folket i lägret svarade honom:
- Vi kan inte. Det är bara vår hövding skogstrollkarlen som kan.
- Nå ja, skrek Gromoboj från trädtoppen. Men kan ni inte spå min framtid då i alla fall? Hur ska det gå för mig egentligen?

Då gick kvinnorna i lägret närmare granen och började att spå Gromoboj. Den äldsta spåkvinnan sade:
- Hallå, kära du. Du är själv skuld till ditt lidande Tre gånger kom lyckan till dig. Men första gången, blev du rädd för din lycka. Andra gången tyckte du att den var bitter, och tredje gången att den var sur. Det är därför vår hövding har straffat dig, för att du inte förmår att se djupare.

Just då kom skogens trollkarl ut ur sitt tält:
- Farfar lille, skrek Gromoboj, Nu förstår jag. Var snäll och ta mig med till den där rönnen va. Jag vill smaka på bären.
- Bra sade trollkarlen och flög upp i grantoppen. Han satte sig på Gromobojs axlar och så bar det i väg genom skogen från trädtopp till trädtopp.

Om de flög lång tid eller kort, det kan göra det samma, men till sist kom de fram till rönnen. Gromoboj plockade ett rönnbär och åt genast upp det. Det var så bittert att om det hade varit en annan dag så skulle han ha spottat ut det med det samma, men nu märkte han det inte ens. Och knappt hade han ätit upp rönnbäret förrän rönnen förvandlades till ett vilt äppelträd. Då plockade Gromoboj ett äpple och åt. Det var så surt att om det hade varit en annan dag så skulle han ha slängt iväg det med det samma, men nu märkte han inte ens hur äpplet smakade.

Och knappt hade han ätit upp äpplet förrän äppelträdet förvandlades till flickan som var så förskräckligt ful att om det hade varit en annan dag så hade Gromoboj blivit rädd bara av att titta på henne. Men nu gick han fram till henne och gav henne sin hand och sade:
- Vill du bli min hustru, vackra flicka?
Och knappt hade han hunnit uttala orden så klatschade skogens trollkarl med sin piska igen och flickan förvandlades genast till en sådan skönhet att det inte går att berätta med ord.

Och ja, jag tror nog att Gromoboj blev av med pälsen på armarna igen och hornen på huvudet och svansen därbak. Vad tror du?