UR.se
Länk till UR:s hemsida

  Till huvudmenyn Allmän information om dessa sidor. Om du har problem eller behöver vägledning - tryck här.

Meänkielenkursi - Kramatiikki

Grammatik, korta kommentarer och exempel till denna kurs. Det förekommer också sidhänvisningar till boken Meänkielen kramatiikki (MMK). Välj avsnitt i index nedan eller använd rullningslisten.

Index: 1   2   3    4   5   6    7   8   9    10   11   12   13   14    15   16   17    18   19

Avsnitt 1

Meänkielen kramatiikki (hädanefter MKK)

Vi är vårt språk säger ‘läraren’ Bengt. Man får identitet genom språket. Det egna språket skapar och ger identitet. Därför är det mycket viktigt att man får en fast förankrad identitet genom språket som positivt förstärker individen. Det är därför man har starka rötter till hembygden.

Många har tyvärr skämts för vårt språk, och många har försökt glömma språket. En del har kanske rentav känt skam för det egna finska efternamnet.

Ordet ummikko associerade tidigare till ‘fin människa’, dvs den som inte kunde meänkieli eller finska. Så uppfattade man förr ordet som egentligen betyder ‘enspråkig’. Nu kan man hävda att ummikko i Tornedalen var ett tecken på andlig fattigdom eftersom man inte kunde kommunicera på lokalbefolkningens språk. Läs i MKK.

Tillbaka till index

Avsnitt 2

Sidorna 12 och 16 i MKK

År 1809 drog ryske tsaren gränsen längs Torne älv. Det ryktas att svenska officerare var så fulla att man lämnade Torneå på den finska sidan. Men vi har alltid varit svenskar i landet Sverige. Men är detta nuförtiden så viktigt, säger ‘läraren’. Vi har dock finska efternamn och är av finskt blod.

Språket har utvecklats annorlunda på vardera sidan om älven. Finska meänkieli är lite annorlunda än svenska meänkieli. Kaartta säger tornedalingar, medan finlandsfinnar säger kartta.

Gränser är för dem som fruktar sin nästa, säger ‘läraren’. Men EU kommer kanske att samla oss igen och gränserna försvinner. Då kanske tornedalingar återigen kan samlas i ‘vårt land’ meän maa.

Lånorden färdas med folk som rör på sig. Handelsmän har fört med sig många ord som har inlånats till meänkieli. Därför finns det mängder med ryska ord, t ex savirikko ‘dragkrok i släde där skakeln fästes’, likaså pomo ‘chef, rik’, rosvo ‘rövare’, kiiseli ‘speciellt tunnbröd’, koni ‘orkeslös gammal häst’, lusikka ‘sked’ och putka ‘finka’.

Tillbaka till index

Avsnitt 3

Sidorna 21 och 29 i MKK

Det finns dialektala variationer i alla språk: selkä, eller sölkä. I ena byn sägs en form och i den andra byn annorlunda. Kyllä se pellaa rollia kunka puhhuu ‘nog har talet betydelse’. I Finland heter sota ‘krig’ i genitiv sodan ‘krigets’ i riksfinskan, medan man i dialekter säger sojan, soan, sovan, soran och i äldre tider även solan. I Tornedalen säger alla soan, förutom dom som försöker tala standardfinska. Det finns till och med idiolekter, dvs när en person talar på ett speciellt sätt. ‘Eleven’ Bror menar att det är just enbart idiolekter som man talar i Tornedalen, eftersom alla har en egen språkstil. Men det som är ‘rätt’ är det som språknämnder beslutar som norm och standard. I Tornedalen är det Meänkielen lautakunta ‘tornedalsfinska språknämnden’ som beslutar om hur man skall skriva. Bengt Pohjanen och Matti Kenttä leder oftast denna debatt.

Man skriver dock lite annorlunda på meänkieli som följer det finska skriftsystemet. "Bror" skrivs Bruuri på meänkieli. Långa vokaler skrivs med två vokaler, men det gör man inte i svenska språket. Man förlänger även konsonanter.

Tillbaka till index

Avsnitt 4

Sidan 31, hela kapitlet till sidan 40.

Man bör träna på att skriva. Det vanligaste felet när tornedalingar skriver är att tillämpa svenska språkets skrivregler när man skriver meänkieli/finska. Nästan alltid vill tornedalingen skriva med en vokal trots att behövs två vokaler, men aldrig tre. Detsamma gäller för konsonanter. Orsaken till att vi skriver som vi gör är att vi inte har medvetenhet om finska skriftspråket och vi tar till det skriftsystem som vi behärskar och därför skriver vi som på svenska. Men om man skriver på det svenska sättet så kan det innebära att man skapar missförståelse. Om man skriver kusi ‘piss’ eller kuusi ‘gran’ är givetvis av stor betydelse. Träna på ord som houraama ‘vi svamlar’. Tornedalingar skriver hourama, eller houramma. Det är även viktigt att inte kasta om vokalerna, för då blir det huoraama ‘vi är horaktiga’. Typiskt för finskan är att en vokal, eller en konsonant kan skapa en helt ny mening.

Aika ‘tid’ böjs aijan ‘tidens’, och skrivs med ett -j-. Man kan inte skriva aian för då betyder det ‘staketets’ (från aita ‘staket’), och om man skriver ajan då betyder det ‘jag kör’. Men i talet låter aijan och aian ganska likvärdiga men de används sällan inom samma område, eller kontext.

Meänkieli är ett fonematiskt språk, dvs man söker avbilda det talade språkets fonem i enlighet med talet.

Tillbaka till index

Avsnitt 5

Man skriver som man talar och talar som man skriver. Det är huvudregeln. Till exempel A och -AA- i alamaa ‘nedre landet’ skrivs följaktligen så som man talar, dvs om de uttalas som kort eller lång vokal. I svenskan skrivs både korta och långa vokaler med en bokstav. Något B finns inte, inte heller C eller D. F finns i afääri, firma, och E finns i Erkki och Eemeli. G finns inte mer än i namn: Greta och Gerda. H är mycket vanligt i tornedalsfinskan. H joka paikassa mutta ei hiassa ‘h på alla ställen men ej i ärmen’(i riksfinskan hihassa ‘i ärmen’). H:et finns i meänkieli framförallt i former som talhoon ‘till huset’, kirhveen ‘yxans’, eller kirvheen ‘yxans’, lamphaan lihhaa ‘fårets kött’, sahhaan ‘till sågen’, osv. Den som har studerat kasus inser att de oftast finns i illativformer.

I är allmänt och K och L och O, P som i Pänktti. Q finns inte. R finns i meänkieli: Erkki. S är lite underlig. Det är lite tjockare än i riksfinskan. Det som visslar, lite vassare. Finnen säger utan ett väsljud. U och V är vanliga. X skrivs KS. När man tippar skriver man kryssi. Y uttalas Yngve eller Uno. Personnamn är lite besvärliga eftersom det finns en etablerad regel för hur de skrivs, vilket i Tornedalen nästan utan undantag är enligt det svenska skriftsystemet. Ä och Ö är helt allmänna.

Tillbaka till index

Avsnitt 6

Sidorna 37 och 41 i MKK

Det finns bara konsonanter och vokaler i språket. Det är alltid en eller två konsonanter eller vokaler i rad, sedan krävs det en andra form. Man kan inte skriva metttä, eller tuoala. Om två olika vokaler förekommer i rad är det en diftong (triftonger ‘tre vokaler’ finns inte i finskan), något som t ex skåningar brukar flitigt i skånskan och som är en orsak till varför norrlänningar har lite svårt att förstå dem. Svenskan i allmänhet har få diftonger. Finskan har massor med diftonger.

De bokstäver som inte finns i meänkieli, men som finns i svenskan, är B, C, D, G, Q, X, Z och Å. Finska O uttals ju som svenska Å, medan finska U uttalas som svenska O. Till exempel: talo ‘hus, och pullo flaska’ och finska y blir nästan som svenska U, t ex pyörä ‘cykel’ eller Y som i kylä ‘by’. Men i personnamn kan de som sagt avvika.

Lite besvärligare blir det med ord som piili eller kuutti ‘pil’ och biili ‘bil’. Man uttalar dock dessa ord annorlunda. I lånord kan man acceptera svenska B som bokstav. Skall man skriva thoortta eller toortta ‘tårta’? TH uttalas med ett H, medan enbart T borde föreskriva ett T utan H. så som finnar uttalar ordet toortta.

Tillbaka till index

Avsnitt 7

Sidorna 44-45 i MKK

När man börjar med att läsa ett språk som man i vanliga fall enbart talar upptäcker man fort att det skrivna språket inte alltid sammanfaller med det talade språket. Man kan ofta tala om två olika språk. Det finska skriftspråket är dock påfallande ofta mycket likt det talade språket, i synnerhet tidigare. Därtill är själva idén med meänkieli att det bättre skall avbilda det talade finska språk som brukas i Tornedalen. En av anledningarna till att vi har börjat att tala om tornedalsfinska som ett språk beror just på att den talade formen ibland kraftigt avviker från skriven riksfinska.

I början känns nästan alla lästa ord konstiga om man bokstaverar dem: KÄYRÄ ‘böjd’ läses K-Ä-Y-R-Ä; hur underligt det än låter så är det faktiskt det närmaste man kan komma talet. Därtill finns det ganska kraftiga variationer i uttal mellan olika individer. Bokstäverna är endast i bästa fall grova generaliseringar av de olika ljudelement som förekommer i tal.

Det finns 8 vokaler i meänkieli: u-o-a-i-e-y-ö-a. När man skriver två vokaler i rad kallas dessa två vokaler för en diftong. Diftonger kan läsas som en enhet: k-äy-r-ä, s-uo-l-a. Då låter det mer likt det talade språket.

Finskan och italienskan har många vokaler och det hävdas att det är lättare att sjunga i dessa språk: housut ‘byxor, suora ‘rak’, puola ‘lingon’, kuola ‘saliv’, nuolla ‘slicka’, tuola ‘därborta’, tröijy ‘tröja’, äiti ‘mor’ etc.

Dessa 8 vokaler kan dock inte kombineras hur som helst. Vokalerna u-o-a kallas för främre vokaler, i-e för mellanvokaler, och y-ö-ä är de bakre vokalerna. De uttalas i munhålan på olika ställen. Det innebär t ex att mellanvokalerna kan kombineras med både främre och bakre vokaler, medan bakre vokaler sällan kan kombineras med främre vokaler. Detta kallas för vokalharmoni. Till exempel kan man säga mettä ‘skog’ men inte metta (utom i Nattavaara och i estniskan där man inte har vokalharmoni).

Tillbaka till index

Avsnitt 8

Sidan 51 i MKK

Ord kan indelas i tre grupper:

1. Namn, som böjs i kasus, eller ändelser som anger var något befinner sig i sänky ‘säng’, sängy-ssä ‘i sängen’, sänk-hyyn ‘till sängen’ etc. Sängyn alta tuli kissa ‘katten kom underifrån sängen’.

2. Verb berättar om det vad man kan göra, och böjs också för att bestämma vem som gör något, och i vilken tidsform. I annat fall vet vi inte vem/vilka som gör något och när han gjorde det. Till exempel: hän tuli koulusta ‘han kom från skolan’. Tuli är i dåtid och anger att det är en han/hon som gör det. I nutid, eller i den form man finner i ordböcker, heter verbet tulla ‘komma’

3. Partiklar finns det massor av: frågepartikel -ko, tuliko ‘kom han’, kissa ko oli ollu sielä ‘katten som hade varit där’.

Tillbaka till index

Avsnitt 9

Sidorna 52,129 och 136 i MKK

Det finns massor med svenska lån i meänkieli: safööri, lääkäri, kokki, pankki etc. Men många svenska lån förekommer även i riksfinskan (suomensuomi).

Månaderna i meänkieli är likaså inlånade från svenskan: janyaari, febryaari, marsi, maj, jyyni, jyyli osv.

Äldre tornedalingar brukar dock de riksfinska orden: tammikuu, helmikuu, maaliskuu, huhti-, touko-, kesä-, osv.

Namn kan indelas i följande grupper:

1 Substantiv är namn på ting så som mössa, boll, och ring.

2. Adjektiv sen oss lär hurdana tingen är: grön, gul, stor, liten.

3 Räkneorden är siffror.

4. Pronomen är ersättning för namn: se ersätter namnet Bengt. Pänktti, se tuli eilen ‘Bengt, han kom igår’. Mutta ‘men’ är ett annat. Mutta se Pänktti meni taasen ‘Men, Bengt, han gick återigen’.

Därtill finns det verb och partiklar som nämndes tidigare.

Tillbaka till index

Avsnitt 10

Det finns mängder med olika ord i dialekter som inte förekommer i riksspråket finlandsfinska. Likadant finns det massor med ord i meänkieli som man inte förstår i Finland, t ex äijä laukkoi ‘gubben sprang’ betyder i riksfinskan ‘gubben galopperade’ och piian hän tullee ‘kanske han kommer’ betyder ‘han kommer snart’ i riksfinskan, tullee heti ‘kommer snart’ betyder ‘kommer genast’ i riksfinskan.

Nisse, Fia och Majvor är substantiv.

Hullun fiini Fia ‘mycket vackra Fia’ ‘mycket vackra’ är adjektiv som bestämmer hur Fia är.

Verb är t ex Nisse teki ‘Nisse gjorde’, Nisse tekkee ‘Nisse gör’

Partiklar är t ex Ko Nisse oli KainulasjärvessäNär Nisse var i Kainulasjärvi’.

Tillbaka till index

Avsnitt 11

Sidorna 53-55 i MKK

Det är inte så svårt som man tror. Man bör bara lära sig lite om språksystemet och hur det fungerar. Alla finska ord har en ordstam, t ex saari ‘ö’, och kan få ändelser, kasus. Saare- är stammen för saari, vilket betyder att stammen är det som alltid finns kvar trots att man lägger till ändelser, eller kasus. Det blir t ex hän oli saare-ssa ‘han var på ön’, eller tuli saare-sta ‘kom från ön’. I plural, eller flertal, försvinner dock vokalen -e:, t ex saarissa ‘i öar’. Det innebär att ordet saari har två stammar: vokalstam och konsonantstam. Vokalstammen får man genom att lägga till en essivkasus som bestämmer ett tillstånd: saare-na ‘som ö’. Konsonantstammen får man genom partitivkasuset som anger hur många det rör sig om: saar-ta. Konsonantstammen är således saar-.

Tillbaka till index

Avsnitt 12

Sidan 154 i MKK

Om rokkalintu. Träna högläsning genom att läsa denna berättelse. Det är enkelt att lära sig läsa i meänkieli, och det är så sant som det är sagt att träning ger färdighet. Kan man tala så kan man läsa och skriva. Vi tränar talet väldigt ofta, mera sällan läser vi och minst så skriver vi. Detta gäller för de flesta. Därför blir det svårt att läsa och skriva.

Vokalstammen får man från essivet, som har ändelsen -na, pappa-na. Lite svårare blir kariniemi ‘grynna-udden’, karinien-tä. Karinien- är konsonantstammen för kariniemi.

Även verb har vokal- och konsonantstammar, t ex tietää ‘att veta’. Vokalstammen får man genom tredje person pluralis i presens net tietä-vät, Tietä- är vokalstam för tietää. Konsonantstammen får man genom att säga verbet i imperativ, dvs ge en order. Verbet mennä ‘att gå’ blir men-kää ‘ gå!’. Men- är konsonantstammen för mennä.

Tillbaka till index

Avsnitt 13

Sidan 57 MKK

Det finns 13 kasus i meänkieli och 15 i riksfinskan. Kasus läggs till substantiver och namn. Kasus anger det som svenska prepositioner gör, dvs var man är och på vilket sätt man är där. Men kasus anger rörelse bara om det är som ett tillägg i särskilda verb. Svenska ‘på’, ‘i’, ‘från’, ‘ur’, ‘till’, ‘under’ etc anges av kasus i finskan.

Nominativ maskeraati ‘maskerad’ Sielä oli maskeeraati

Genitiv maskeraati-n ‘maskeradens’ Maskeraatin jälkheen

Partitiv maskeraati-a ‘maskerader’ Oli paljon maskeraatia

Essiv maskeraati-na ‘som maskerad’ Koko fästi oli yhtenä maskeraatina

Ackusativ maskeraati-n ‘maskeradens’ Kalle tilasi maskeraatin syntymäpäiväksi

Translativ maskeraati-ks ‘omvandlades till maskerad’ Koko fästi muuttui maskeraatiksi

Inessiv maskeraati-ssa ‘i maskerad’ Pekka oli maskeeraatissa

Elativ maskeraati-sta ‘från maskerad’ Nisse tuli kohmelossa maskeraatista

Illativ maseraathiin ‘till maskerad’ Nisse meni mieheekkäänä maskeraathiin

Adessiv maskeraati-lla ‘på maskerad’ Bruuri oli maskeraatilla

Ablativ maskeraati-lta ‘från maskerad’ Päissä se tuli maskeraatilta

Allativ maskeraati-lle ‘(ex gå) till maskerad’ Sillon se kääntyi ja meni uuesti maskeraatille

Abessiv ilman maskeraati-a ‘utan maskerad’ Ilman maskeraatia ei tule yhtään fästiä

Tillbaka till index

Avsnitt 14

När ett ord slutar i stammen med en vokal eller med en konsonant så kallas det att ordet är en konsonant- eller vokalstam. Essivformen -na, imperativformen -kää, -köön, tredje person pluralis -vat, -vät, eller partitivformen -ta ger stammarna.

Det finns flera pluralformer i finskan, men huvudsakligen bara en i svenskan. Det kallas för singularis och pluralis, tillsammans numerus.

Meänkieli har liksom riksfinskan pluralis i nominativ och partitiv, samt i genitiv och alla andra kasus. Pluralis är en ganska komplicerad form som tar tid att lära sig bli medveten om, trots att man spontant kan använda dem allihopa. det är som bekant en sak att kunna göra något och en annan att kunna beskriva hur man gör detta.

Tillbaka till index

Avsnitt 15

Sidorna 58 och 60 i MKK

Numerus betyder ‘ett eller flera’. Det finns flera sorters pluralformer, men även något som kallas för kollektiva plural: housut ‘ett par byxor’, hohtimet ‘tänger’, traput ‘trappa’, kraviaiset ‘begravning’, hautajäiset ‘begravning’ häät ‘bröllop’, käet plakkarissa, men man säger inte käet taskuissa ‘händerna i fickorna’. Därtill säger man kengät jalkhaan ‘skorna i foten’. Så säger man om kroppsord, trots att det är två fötter som stoppas i ett par skor. Man säger Bruuri ja Pänktti puistit päätä ‘Bror och Bengt skakade på huvudet’, trots att det är två huvuden som skakades. Net laukoit häntä pystössä ‘de sprang med svansen upprätt’ och inte svansarna upprätta. Man säger lakki päähän ‘huvudet i hatten’, men inte pää hathuun ‘huvudet i hatten’. Tehhä heinää ‘göra hö’ är vanligt under somrarna, trots att hö är i pluralis så säger man singularis.

När man skryter så talar man i pluralis: Mie olen kulkenu Ameerikat, Spaniat, mulla on rahat, kläpit ja talot ‘Jag har färdats genom "amerikor", "spanier", jag har pengar, barn och hus’.

Tillbaka till index

Avsnitt 16

Sidan 60 i MKK

Man bör försöka bli medveten om vilka ljud som man använder när man talar för att kunna skriva rätt. Allt är inte rätt, i synnerhet om man inte skriver så som man talar. Man säger kampheet ‘grejor’, trots att många tornedalingar vill skriva kamppeet. I synnerhet tycks ett H vara svårt att skriva: puhumhaan ‘börja tala’, juttelheen ‘börja berätta’, etc. Genom att man tränar och säga olika ord och sedan skriver dessa och jämför med en norm kan man med tiden bli medveten om de ljudelement som man använder. Man kan relativt fort lära sig att läsa och skriva meänkieli, eftersom man redan har svenska språket skriftnormer tillgängliga. Dessa regler anpassade till meänkieli och det finska sättet att skriva är vad som behövs för att ha skrivreglerna i sin hand.

Orden i ordböckerna skrivs i nominativform, och verben i första infinitivformen. Men oftast talar man i andra former. I synnerhet blir det svårt att hitta den rätta formen i ord där det förekommer stadieväxling: sota:soan ‘krig:krigets, jalka: jalan ‘fot:fotens’, käsi:käen ‘hand:handens’, etc. Man måste lära sig att analysera ordet och finna dess nominativform. Då finner man ordet i ordböckerna. Men som tur är kommer det att finnas elektroniska lexikon där alla ordformer kan återfinnas, men än så länge har detta inte utvecklats i meänkieli.

De verbformer som står i ordböckerna finner man lättast genom att tänka sig hur det låter när man säger att man inte får göra något: ei saa tehhä sitä ‘man får inte göra det’, ei saa ostaa maitoa ‘man får inte köpa mjölk’, ei saa myyä koiraa ‘man får inte sälja hunden’, ei saa pierrä sisälä ‘man får inte prutta inomhus’, ei saa käyä kolussa ‘man får inte gå i skolan’, ei saa lukea meänkieltä ‘man får inte läsa meänkieli’, ei saa hävetä porinaa ‘man får inte skämmas för talet’, ei saa istua hyysikässä ‘man får inte sitta på toa’, etc.

Tillbaka till index

Avsnitt 17

Sidorna 56 och 62 i MKK

Keksin tulva ‘Keksis kväde’ är ett gammalt poem om en islossning i Tornedalen. Språket är annorlunda idag. Man skrev poemet med den tidens skriftnormer, och språket har förändrats. Vi har inte ett D i meänkieli. Vi säger soan ‘krigets’, men inte sodan.

Partitiver förekommer flitigt i meänkieli: talo-a ‘hus’, loova-a ‘lådor’, katto-a ‘tak’, kättä ‘händer’. Käsi ‘hand’ böjs i partitiv kättä. Vokalharmonin styr vilken vokal som ordet får i partitivform. Men det vacklar ibland. Vi säger hautajäiset, medan det borde vara hautajaiset ‘begravning’. Vi säger hellä ‘spis’, medan man i riksfinskan säger hella id. Däremot säger vi nästan alltid i enlighet med vokalharmonins regler. Det är enbart att lyssna på hur man säger så vet man hur man skall skriva.

Tillbaka till index

Avsnitt 18

Sidorna 64-66 i MKK

Finskan och meänkieli är finsk-ugriska språk som skiljer sig från indoeuropeiska språk, främst i bruket av kasus. Dessa kasus är viktigt att lära sig om man vill lära sig meänkieli.

Partitivformer bör man titta extra på. Vi börjar med singularisformen: Korkea-ta taloa ‘höga hus’. Ändelsen -ta kommer efter -ea. Även maa-ta, dvs när det är lång vokal i stammen blir det -ta. I diftonger blir det likaså -ta, t ex tie-tä ‘vägar’. I ord som kieli ‘tunga’ blir partitivformen kiel-tä ‘tungor’. När ordet har konsonantstam blir det -tä. Ord som slutar med -s, ajatus, kirves, kysymys etc får singularformen: kysymys-tä, kirves-tä, ajatus-ta.

Även pronomen får partitiv: tuo tuo-ta, se si-tä, tämä tä-tä, mikä mitä etc.

Partitiv plural blir talo-ja. Pluraltecknet är -j- och -. Hän myyi kiv-iä ‘Han sålde stenar’. Hän myi ma-ita ja oli paljon sy-itä ‘Han sålde mark och det fanns flera orsaker’.

Essivformerna är enkla. De anger ett tillstånd, man är något i essivformen Essiv läggs på vokalstammen: talo-na, juhanukse-nna, miehi-nä.

Tillbaka till index

Avsnitt 19

Man lär sig lättare språk om man lär sig språket i sin naturliga miljö. Jos on tipsryntala ‘Om man är på tipsrundan’. I den naturliga miljön får språket kontext och meningarna blir så att säga meningsfyllda och är inte enbart abstrakta begrepp som det är svårt att ge någon mening.

I meänkieli finns många -ki, -la och liknande ändelser i ortnamn: Juoksen-ki, Vittan-ki och Paja-la. Om man åker till en ort så använder man nästan alltid de inre lokalkasusformerna inessiv, illativ och elativ: Pajala-ssa, Kainulasjärve-stä, Täränt-höön, Vaara-ssa. Men däremot säger man Haaparanna-le och Morajärve-ltä. Yngre tenderar dock att bruka alltid utan undantag de inre lokalkasusformerna. I svenskan säger man inte att man bor i en ö, utan på Gotland, på Herstön, etc. I Finland förekommer det oftare att man använder de yttre lokalkasusen adessiv, ablativ och allativ: Rovanieme-lle, Tornio-lta, Kemijärve-llä.

Tillbaka till index